One Direction novell

Jag vaknade av att väckarklockan ringde.
Pappa öppnade försiktigt dörren till mitt rum.
- Godmorgon, sa han.
- Godmorgon, sa jag.
Pappa hade på sig en grå t-shirt och sina pyjamasbyxor.
- Jag tänkte göra frukost. Blir det bra med pannkakor? sa han och log mot mig.
- Blir jättebra! nickade jag.
Pappa gick ner och gjorde pannkakor, och jag klev in i duschen.
Det varma vattnet gjorde mig faktiskt lite piggare, och jag kände på mig att det kunde bli en bra dag.
Jag klev ut ur duschen och satte en handduk på kroppen, medans jag fönade håret.
- Frukosten är klar! hörde jag pappa ropa.
Jag kollade på mig själv i spegeln.
Det tjocka, bruna håret har jag ärvt ifrån min pappa, och mina klarblåa ögon från min mamma. Jag är ganska lång, ungefär 170 cm. Mina ben är långa och smala, och en platt mage har jag också. Jag log för mig själv, nästan varje dag på sommarlovet hade jag sprungit i skogen, och det har gett resultat.
Jag plockade fram ett par svarta shorts med nitar på ena bakfickan, och ett vitt linne till.

Nere i köket doftade det gott av pannkakor, och pappa satt redan och åt.
Både pappa och jag uppskattar tystnad ibland. Speciellt på morgonen.
- När åker du? frågade jag.
- Jag åker om 10 minuter, sa pappa.
Eftersom att jag hade sovmorgon så bestämde jag mig för att ta bussen för första gången.

Efter frukosten gick jag upp till mitt badrum för att sminka mig och borsta tänderna.
Jag granskade mitt ansikte i spegeln när jag var klar. Det jag var mest nöjd med i mitt ansikte, var att jag har långa ögonfransar.
Jag hämtade mina hörlurar inne i mitt rum, och sedan gick jag ner för att gå till bussen.

Bussen var 5 minuter försenad, och när den väl kom var den proppfull. Jag suckade, och trängde mig in i den.
Bussen hade bara kommit två hållplatser när min mobil började vibrera i fickan. Jag tog upp den, och på displayen stod det Klara. Klara är min bästa vän, som tyvärr bor i Sverige.
- Hej Klara! sa jag med en glad röst.
- Hej gumman, hur har du det? frågade Klara, och jag kunde nästan höra att hon log.
- Jättebra, jag är på bussen till skolan nu faktiskt.
- Jaha, jag ville bara höra att allt var bra med dig, sa Klara och skrattade.
Folk på bussen vände sig om när jag pratade, och jag antar att det var för att jag pratar svenska.
- Haha, folk tittar på mig. Måste gå! Vi hörs, sa jag.
Jag avslutade samtalet, och jag vände mig förvånat om när jag hörde en lite bekant röst.
- Woah, what language was that? sa William som nu stod bredvid mig.
- Swedish, sa jag.
- Oh wow, that's cool! Are you from there?
- Yeah, that was my friend, Klara.
Han skrattade.
- Nice.
Vi småpratade hela vägen till skolan, och jag upptäckte att han hade ett väldigt gulligt leende.

Dagen gick fort. Jag tog mig igenom alla lektioner, och på rasten pratade jag med Ellen, Rosie och William.
Under ett tillfälle sa Rosie till mig:
- I can see that Will really likes you!
- Really? frågade jag.
- Yeah, don't you see it? He is all over you!
Jag skrattade bara och viftade bort henne. Men det visade sig att det hon sa faktiskt var sant, för efter skolan kom Will fram till mig och sa:
- Do you wanna go out with me, tonight?
Jag som inte riktigt hade hängt med under skoldagen, var tvungen att tacka nej.
- I'm sorry, I can't, sa jag och såg ledsen ut.
- What about tomorrow, then? sa han och ett nytt hopp tändes i hans ögon.
- I'm really sorry, Will. I can't tomorrow either... pressade jag fram. Jag ville ju så gärna gå på One Directions konsert.
- It's okay. See you tomorrow at school! sa han och gick med snabba steg därifrån.
Jag fick direkt skuldkänslor, men jag försökte att inte tänka på det, utan tog bussen hem. Resten av kvällen spenderades med en massa plugg som jag knappt förstod hälften av.

Nästa morgon när jag vaknade visste jag att idag skulle jag få se One Direction!
Jag hoppade ur sängen och gjorde mig i ordning på nolltid.

Idag var bussen inte försenad, vilket var skönt.
Ellen och Rosie var helt hysteriska hela dagen, och vi tre bestämde att vi skulle mötas upp halv 8 utanför arenan där dom skulle spela.
Dagen segade sig fram, ända tills vi slutade, klockan halv fem.

Pappa kom och hämtade mig efter skolan, och jag kunde inte prata om något annat än One Direction i bilen. Men pappa skrattade bara.
- Kul att du och dina vänner har gemensamma intressen!
Jag instämde.
Plötsligt kom jag att tänka på William. Jag hade inte sett honom på hela dagen, jag hoppas att han inte hade tagit illa upp igår.

Väl hemma fick jag panik, när jag insåg att jag inte visste vad jag skulle ha på mig ikväll.
Först tog jag en dusch, och efter det plockade jag fram ett par svarta, tajta shorts som jag först provade.
Dom satt bra på mig, så jag bestämde mig för att ha dom ikväll.
Till shortsen hittade jag ett marinblå, ganska urringat linne och en silverring.
Jag sminkade mig lite mer nogrannt än vanligt, och gick sedan ner för att visa upp mig för pappa.
- Oj! Vad fin du är, sa pappa och gjorde tummen upp.
Jag log stort.
- Tack pappa.
Det började bli dags för att ta sig in till arenan, och pappa erbjöd sig att skjutsa mig.

När vi kom fram var det fullpackat med folk.
En massa tjejer stod och skrek i One Direction tröjor, och vissa tjöt till och med.
Jag fick syn på Rosie och Ellen som stod i mitten av kön, och jag gick fram till dom.

- Hi Nathalie! sa dom.
- Hi girls, sa jag.
Vi kollade oss runtom.
- It's a lot of people here. I never thought it would be like this, sa jag.
- I know, right! It's crazy. I can't wait to see them! sa Ellen och studsade på marken.
Det kom fram en ganska biffig kille och bad alla att tystna sig.
- Hi, my name is Paul. In just a minute we will let you guys come in.
Alla fans började skrika som dårar och trycka på kön.
- Oh my god! It's starting to move! skrek Rosie.

10 minuter senare befann vi oss inne i arenan, ganska nära scenen.
- We are so lucky! skrek Ellen och kramade om mig och Rosie.
Plötsligt började alla skrika, strålkastarna riktades mot scenen, jag hörde musiken komma igång, och ut på scenen kom dom!


One Direction har ju fortfarande inte direkt kommit in i berättelsen ännu, men nästa kapitel gör dom det!
Skulle bli jätteglad om någon ger en kommentar om vad ni tycker än sålänge? :)