One Direction novell

Hej på er!
Ville bara säga att jag funderar på om jag ska lägga ut kapitel 5 ikväll eller i morgon. Så jag låter er bestämma!    Kommentera om ni vill att jag ska lägga ut fortsättningen ikväll, så gör jag det! :)

Här är en ledtråd på vad som kommer i nästa kapitel: 

Jag vaknade av att väckarklockan ringde.
Pappa öppnade försiktigt dörren till mitt rum.
- Godmorgon, sa han.
- Godmorgon, sa jag.
Pappa hade på sig en grå t-shirt och sina pyjamasbyxor.
- Jag tänkte göra frukost. Blir det bra med pannkakor? sa han och log mot mig.
- Blir jättebra! nickade jag.
Pappa gick ner och gjorde pannkakor, och jag klev in i duschen.
Det varma vattnet gjorde mig faktiskt lite piggare, och jag kände på mig att det kunde bli en bra dag.
Jag klev ut ur duschen och satte en handduk på kroppen, medans jag fönade håret.
- Frukosten är klar! hörde jag pappa ropa.
Jag kollade på mig själv i spegeln.
Det tjocka, bruna håret har jag ärvt ifrån min pappa, och mina klarblåa ögon från min mamma. Jag är ganska lång, ungefär 170 cm. Mina ben är långa och smala, och en platt mage har jag också. Jag log för mig själv, nästan varje dag på sommarlovet hade jag sprungit i skogen, och det har gett resultat.
Jag plockade fram ett par svarta shorts med nitar på ena bakfickan, och ett vitt linne till.

Nere i köket doftade det gott av pannkakor, och pappa satt redan och åt.
Både pappa och jag uppskattar tystnad ibland. Speciellt på morgonen.
- När åker du? frågade jag.
- Jag åker om 10 minuter, sa pappa.
Eftersom att jag hade sovmorgon så bestämde jag mig för att ta bussen för första gången.

Efter frukosten gick jag upp till mitt badrum för att sminka mig och borsta tänderna.
Jag granskade mitt ansikte i spegeln när jag var klar. Det jag var mest nöjd med i mitt ansikte, var att jag har långa ögonfransar.
Jag hämtade mina hörlurar inne i mitt rum, och sedan gick jag ner för att gå till bussen.

Bussen var 5 minuter försenad, och när den väl kom var den proppfull. Jag suckade, och trängde mig in i den.
Bussen hade bara kommit två hållplatser när min mobil började vibrera i fickan. Jag tog upp den, och på displayen stod det Klara. Klara är min bästa vän, som tyvärr bor i Sverige.
- Hej Klara! sa jag med en glad röst.
- Hej gumman, hur har du det? frågade Klara, och jag kunde nästan höra att hon log.
- Jättebra, jag är på bussen till skolan nu faktiskt.
- Jaha, jag ville bara höra att allt var bra med dig, sa Klara och skrattade.
Folk på bussen vände sig om när jag pratade, och jag antar att det var för att jag pratar svenska.
- Haha, folk tittar på mig. Måste gå! Vi hörs, sa jag.
Jag avslutade samtalet, och jag vände mig förvånat om när jag hörde en lite bekant röst.
- Woah, what language was that? sa William som nu stod bredvid mig.
- Swedish, sa jag.
- Oh wow, that's cool! Are you from there?
- Yeah, that was my friend, Klara.
Han skrattade.
- Nice.
Vi småpratade hela vägen till skolan, och jag upptäckte att han hade ett väldigt gulligt leende.

Dagen gick fort. Jag tog mig igenom alla lektioner, och på rasten pratade jag med Ellen, Rosie och William.
Under ett tillfälle sa Rosie till mig:
- I can see that Will really likes you!
- Really? frågade jag.
- Yeah, don't you see it? He is all over you!
Jag skrattade bara och viftade bort henne. Men det visade sig att det hon sa faktiskt var sant, för efter skolan kom Will fram till mig och sa:
- Do you wanna go out with me, tonight?
Jag som inte riktigt hade hängt med under skoldagen, var tvungen att tacka nej.
- I'm sorry, I can't, sa jag och såg ledsen ut.
- What about tomorrow, then? sa han och ett nytt hopp tändes i hans ögon.
- I'm really sorry, Will. I can't tomorrow either... pressade jag fram. Jag ville ju så gärna gå på One Directions konsert.
- It's okay. See you tomorrow at school! sa han och gick med snabba steg därifrån.
Jag fick direkt skuldkänslor, men jag försökte att inte tänka på det, utan tog bussen hem. Resten av kvällen spenderades med en massa plugg som jag knappt förstod hälften av.

Nästa morgon när jag vaknade visste jag att idag skulle jag få se One Direction!
Jag hoppade ur sängen och gjorde mig i ordning på nolltid.

Idag var bussen inte försenad, vilket var skönt.
Ellen och Rosie var helt hysteriska hela dagen, och vi tre bestämde att vi skulle mötas upp halv 8 utanför arenan där dom skulle spela.
Dagen segade sig fram, ända tills vi slutade, klockan halv fem.

Pappa kom och hämtade mig efter skolan, och jag kunde inte prata om något annat än One Direction i bilen. Men pappa skrattade bara.
- Kul att du och dina vänner har gemensamma intressen!
Jag instämde.
Plötsligt kom jag att tänka på William. Jag hade inte sett honom på hela dagen, jag hoppas att han inte hade tagit illa upp igår.

Väl hemma fick jag panik, när jag insåg att jag inte visste vad jag skulle ha på mig ikväll.
Först tog jag en dusch, och efter det plockade jag fram ett par svarta, tajta shorts som jag först provade.
Dom satt bra på mig, så jag bestämde mig för att ha dom ikväll.
Till shortsen hittade jag ett marinblå, ganska urringat linne och en silverring.
Jag sminkade mig lite mer nogrannt än vanligt, och gick sedan ner för att visa upp mig för pappa.
- Oj! Vad fin du är, sa pappa och gjorde tummen upp.
Jag log stort.
- Tack pappa.
Det började bli dags för att ta sig in till arenan, och pappa erbjöd sig att skjutsa mig.

När vi kom fram var det fullpackat med folk.
En massa tjejer stod och skrek i One Direction tröjor, och vissa tjöt till och med.
Jag fick syn på Rosie och Ellen som stod i mitten av kön, och jag gick fram till dom.

- Hi Nathalie! sa dom.
- Hi girls, sa jag.
Vi kollade oss runtom.
- It's a lot of people here. I never thought it would be like this, sa jag.
- I know, right! It's crazy. I can't wait to see them! sa Ellen och studsade på marken.
Det kom fram en ganska biffig kille och bad alla att tystna sig.
- Hi, my name is Paul. In just a minute we will let you guys come in.
Alla fans började skrika som dårar och trycka på kön.
- Oh my god! It's starting to move! skrek Rosie.

10 minuter senare befann vi oss inne i arenan, ganska nära scenen.
- We are so lucky! skrek Ellen och kramade om mig och Rosie.
Plötsligt började alla skrika, strålkastarna riktades mot scenen, jag hörde musiken komma igång, och ut på scenen kom dom!


One Direction har ju fortfarande inte direkt kommit in i berättelsen ännu, men nästa kapitel gör dom det!
Skulle bli jätteglad om någon ger en kommentar om vad ni tycker än sålänge? :)

Novellen handlar om 17-åriga Nathalie som nyligen har flyttat med sin pappa till London från Sverige.

- Gumman vakna!
Jag slog upp ögonen och såg pappa stå i dörröppningen. Han stressad ut, där han stod och förtvivlat försökte knäppa skjortan samtidigt som han hade tandborsten i munnen.
- Vad är klockan? frågade jag yrvaken.
- Klockan är åtta, och både du och jag är försenade! nästan skrek pappa och sprang in till sitt sovrum för att dra på sig byxorna.
Jag satte mig upp i sängen och gnuggade mig sömnigt i ögonen.
- Men skynda dig då! Jag åker om 10 minuter, så vill du ha skjuts så får du skynda dig.
- Okej, mumlade jag och ställde mig upp.
Jag drog fram ett grått linne som jag snabbt drog på mig, och mina mörkblåa jeans.
Jag rusade in i badrummet för att måla mina ögonbryn och borsta tänderna, och det var det enda jag hann med.
- Kommer du? skrek pappa nerifrån hallen.
- En sekund! skrek jag och sprutade lite parfym på halsen.
Jag sprang ner för trappen och satte snabbt på mig mina svarta converse, och sedan hoppade jag in i bilen.

Väl framme vid skolan hade klockan redan hunnit bli tjugo i nio.
- Lycka till nu då med första dagen i skolan, sa pappa och gav mig en snabb kram.
- Tack!

Inne i skolan var jag först tvungen att leta mig fram till mitt skåpsnummer, och det var inte så lätt med säkert 700 skåp.
Till slut fann jag nummer 347, och jag gick med tunga steg åt det som skulle vara mitt klassrum.
Utanför dörren tog jag några djupa andetag, och öppnade dörren.

Innanför dörren satt kanske 25 elever med blickarna riktade åt mitt håll.
- Welcome, you must be Nathalie! sa en kvinna runt 40 år.
- Yeah, that's me... sa jag.
- We just finished math, and you can sit next to William, sa hon och pekade på en söt kille med brunt spretigt hår och bruna ögon.
Jag gick med snabba steg bort till William, och slog mig ner i bänken bredvid.
- I'm William, but you can call me Will, sa han och log stort mot mig.
- I'm Nathalie, sa jag blygt och log tillbaka.
Vi vände oss framåt, och lektionen fortsatte.

På rasten kom det fram några tjejer i klassen till mig. Dom välkomnade mig och presenterade sig själva.
-Hi, I'm Ellen, sa en flicka med långt blont hår och kristallklara, blåa ögon.
- I'm Rosie, sa en annan flicka. Hon hade brunt hår uppsatt i en slarvig knut, och bruna ögon.
Vi pratade ett tag, och dom undrade var ifrån jag kom. Dom blev mycket imponerade när jag sa att jag var ifrån Sverige, och dom verkade trevliga.
- So Nathalie. What kind of music do you like? sa Rosie och flinade mot mig.
- I'm sure she loves One Direction, sa Ellen och dom skrattade tillsammans.
- No, not really. Actually I've never heard them, sa jag.
- What?! oh my god, you need to hear them! sa Ellen och tog upp sin mobil.
Dom satte på en låt på högsta volym, och brydde sig inte om alla blickar vi fick i korridoren.
"I've tried playing it cool, but when I'm looking at you
I can never be brave, cause you make my heart race"
- Oh my god, here comes Harry! skrek både Rosie och Ellen och sjöng med i texten.
"Shot me out of the sky, you're my kryptonite
You keep making me weak, yeah, frozen and can't breathe"
Jag skrattade åt deras beteende och erkände att dom sjöng bra.
Tydligen skulle One Direction ha en konsert i London om bara två dagar, och tjejerna frågade om jag hade lust att hänga med, och självklart har jag det.

Efter skolan tog jag bussen hem.
När jag kom in i vårat nya hus gick jag direkt upp till mitt rum och satte igång min macbook.
Jag tänkte på One Direction, och bestämde mig för att lyssna på dom ett tag.
"Ett tag" blev till timmar, och jag märkte inte ens att pappa plötsligt stod i dörröppningen.
- Hej gumman! Hur var skolan? frågade han.
- Hej, den var helt okej. Jag träffade två tjejer som var trevliga, sa jag och log mot honom.
- Vad roligt! Jag går ner och sätter igång med maten, det blir någon pastasallad med kyckling, sa han och gick ner för trappen.



Vad tycker ni än sålänge? Kommentera gärna vad ni tycker!
Jag tar inte med One Direction i första kapitlet, men det kommer.
Nästa kapitel kommer ikväll skulle jag nog tro! :)